Vår femte föreläsare heter Olof Hultén och den 19 oktober och han föreläste om Public Service, som har en programverksamhet i allmänhetens tjänst (Hadenius m.fl., 2008). Inledningsvis berättade han om de fyra grundprinciper som finns för Public Service:

1. Allt innehåll ska vara tillgängligt för alla i landet.
2. Det finns en enhetlig avgift för alla.
3. Verksamheten ska genomföras oberoende av stat och näringsliv.
4. Det ska vara ett brett och varierat innehåll bestående av en blandning av information, underhållning, sport, kultur, undervisning och folkbildning.

Det är dessa grundprinciper som är anledningen till varför alla i Sverige bör betala mottagaravgiften, det vill säga 519:- varje kvartal till Radiotjänst, som alltså innefattar radio och TV. Det är tre programföretag man betalar för. Sveriges Radio (SR) bestående av P1, P2, P3 och P4, men också andra lokala kanaler. Sveriges Television (SVT) sänder från 30 olika orter och innefattar de fyra olika regionerna; Syd, Mellan, Väst och Nord. Till sist är det även Sveriges Utbildningsradio (UR) som har sitt ursprung i den gamla skolradion och har till uppgift att utveckla radio och TV för utbildningsändamål (Hadenius m.fl., 2008)

Dock är det väldigt många som faktiskt struntar i att betala det. 519:- är ingen liten summa att lägga ut i en klump en gång var tredje månad. Avgiften ska betalas av alla som har en TV eller en dator med en TV-mottagare, men trots detta är det alltså många som undviker det. Många med anledningen av att det är för dyrt och andra av principskäl för att de ändå inte tittar på kanalerna som erbjuds. Kanske har de en TV men bara tittar i särskilda fall, en gång i veckan? Ska man verkligen behöva betala så mycket då? Det här är någonting det finns många åsikter kring.

Om man ställer denna avgift i relation till de kommersiella kanalerna som betalas varje månad i olika stora summor beroende på vad för ”paket” man valt. Jag har exempelvis ett avtal med Tele2 där jag varje månad betalar 69:- för att få tillgång till deras ”nöjespaket” innehållande de vanligaste TV-kanalerna utöver SVT1, SVT2, TV4 etc. Anledningen till varför man har lättare att betala ”tilläggskanaler” tror jag är för att de är självvalda och när som helst kan man säga upp abonnemanget. Radiotjänst är dock någonting påtvingat. Dock tycker jag att det är bra att Public Service finns. Den tredje grundprincipen för Public Service som Olof i inledningen av föreläsningen berättade om tycker jag är en stor anledning till varför man bör betala avgiften. Det är viktigt att en oberoende part finns med objektiva belysningar av politik och regelbundna nyhetsuppdateringar. Olof tog upp frågan om vad som skulle hända om Public Service inte längre fanns. Antagligen skulle Kanal5 eller TV3 ta över funktionen som nyhetssändare, men en oberoende part skulle inte längre finnas. Jag tycker att det bör finnas åtminstone en oberoende nyhetspart för att ovinklad och objektiv information ska kunna sändas ut till allmänheten, utan att någon ägare eller politiskt parti gynnas. Oberoende granskningar behövs och därför tycker jag att det är viktigt att folk förstår viktigheten i att faktiskt betala mottagaravgiften.

Trots dessa argument som borde vara mer självklara tänker långt ifrån alla på dessa konsekvenser. Många bäckar små…, det ordspråket har man ju hört. Det kanske borde gå att applicera på det här problemet också, men lyckligtvis är det ändå en stor majoritet som faktiskt betalar mottagaravgiften och Public Service drar in mycket pengar. Olof berättade om att ungefär 4 miljarder kronor per år går till SVT och ungefär 2 miljarder kronor per år går till SR, vilket alltså betyder att hela 6 miljarder kronor dras in varje år med hjälp av mottagaravgiften i Sverige. Därför tror jag inte att Public Service direkt svävar i någon fara, trots att det finns folk som struntar i att betala.

De med mindre inkomst, så som studenter som jag själv, känner att 519:- är mycket att betala. Vad kan man då göra för att lösa det? En lösning skulle kunna vara att avsätta en del av skatten som går till Public Service. Hadenius m.fl. (2008) menar att det finns både för- och motargument för en sådan förändring. De som är för en fortsatt avgiftsfinansiering har argument för att integriteten och självständigheten för programföretagen på så sätt garanteras. Då är pengarna öronmärkta för att gå till radio- och TV-verksamhet. De som är emot denna form av finansiering och istället vill se en förändring menar att det är både bättre och lättare om alla skattebetalare är med och bidrar, eftersom det är en så vital del av samhället. Då skulle också licenssmitare försvinna. Olof berättade att detta är någonting som är verklighet i Holland, men att i Sverige vill man inte ha diskussionen som uppstår när det handlar om att det måste skäras ner. Skattepengarna räcker ju inte till allt. Det går omöjligt att tillfredsställa alla och detta är en nackdel för Public Service då det inte prioriteras lika högt som annat. Politikerna bestämmer vad skattepengarna ska gå till och det är alltså mycket troligt att Public Service är någonting som det skulle kunna dras ner på, när pengar behövs till annat.

Hur det än ska finansieras så tycker jag att det är viktigt att det finns Public Service i Sverige. Som tidigare nämnt tycker jag att det är viktigt att det finns en oberoende part, då ägarstyrda kanaler kan få subjektiva belysningar till deras gynnande.

---

Hadenius, Stig. Weibull, Lennart. Wadbring, Ingela. Massmedier: press, radio och tv i den digitala tidsåldern. (2008) Stockholm: Ekerlids Förlag

---

Elin, MEM08