Elisabet Idermark besökte föreläste den 29 oktober om EU-kommunikation och ungdomsstyrelsen. Jag tyckte att det första ämnet var mer spännande att reflektera kring och det är därför det jag tar upp i dagens blogginlägg. Elisabet har under sitt liv haft en del olika titlar och några utav dessa rörande EU. Inledningsvis visade hon en bild på PowerPoint som tog upp hur den perfekta europén bör vara. Med detta föds många tankar om vilka myter och fördomar som finns om européer. Finns några generella som gäller alla i EU eller finns det bara landsspecifika? Mina första tankar kring detta är bara landsspecifika. Elisabet tog upp ifall det finns någon europeisk identitet. Finns det någonting som är gemensamt och EU-specifikt? Finns någon gemensam nämnare?

 

Det får mig att tänka på hur man behandlar varandra i andra länder. Hur är familjeförhållanden i andra länder? Hur ser vänskapsförhållanden och kärleksförhållanden ut? På vilka sätt hälsar man? Hur nära står man varandra? På vilka sätt talar man till varandra? Den frågan som Elisabet främst tog upp är hur man möts i olika EU-länder. Då hon nämligen arbetat som koordinator för Sveriges ordförandeskap i EU har hon insyn i hur möten går till. Vidare berättade Elisabet om den prägel som Sverige satt på EU, några principer för hur de svenska mötena skulle struktureras.

• God funktionalitet – Logistiken ska fungera, planering och scheman likaså.
• Gästfrihet utan överdåd – Det ska vara lagom.
• Miljö- och klimathänsyn – Allt som var möjligt att ta hänsyn till angående miljön skulle tas hänsyn till.
• Jämställdhet – Det skulle ses till att både män och kvinnor presenterades och höll i olika föreläsningar och så vidare.
• Tillgänglighet – Saker skulle vara handikappanpassade och det skulle tas hänsyn till allergier när det gällde mat.
• Öppenhet under säkra former – Det var viktigt att medborgarna skulle veta att det pågick ett möte, men det skulle skötas säkert. Mötesdeltagarna skulle inte bli ”instängda” i Stockholm utan spridas över landet.
• Visa upp svenskt kunnande – Mötesdeltagarna fick gå på studiebesök och fick gåvor som var typiskt svenska.

---

Elin, MEM08

Torsdagen den 28 oktober fick min klass besök av Jens Cavallin som kom dit för att föreläsa om medier, struktur och makt. Inledningsvis berättade Jens om mediemogulerna Berlusconi, Murdoch och Maxwell och temat för föreläsningen var om inflytande på vad som sänds, skrivs och syns i media.

Det finns en oro över monopolrisken som blivit en viktig fråga för beslutsfattare inom media på sistone. Stora mediekonglomerat får en betydande marknadsstyrka och ett betydande inflytande (Doyle, 2002). Jens berättade om tidningen The Sun som är Storbritanniens största tidning och ägs av Murdoch, som erbjöd att tidningen skulle byta färg till Tony Blairs gynnande. Efter detta färgbyte vann Blair med New Labour. Efter detta uppkom ett lagförslag som gynnade Murdoch, nämligen att det skulle bli lättare att ”köpa upp mediebranschen”. Detta visar hur stort inflytande man har om man äger stora och viktiga delar av medierna.

Berlusconi som är Italiens premiärminister äger den största delen av de privata TV-kanalerna i Italien och eftersom de andra TV-kanalerna är statligt ägda styrs även dessa av Berlusconi. Eftersom han har kontrollen över så stora delar av medierna kan han framställa sig själv som bättre och på så vis vinna folkets förtroende och få folk att tro att han är en jättebra ledare. Om folket tror att han är en så bra ledare är det sannolikt att dessa även röstar på honom i nästa val, och nästa och nästa. Det går att diskutera huruvida det här är rätt eller fel. Om jag själv skulle äga en tidning, en TV- eller radiokanal skulle jag antagligen inte framställa mig själv som dålig i detta medium. Jag skulle antagligen försöka framställa mig själv så bra som möjligt. Det tycker jag är viktigt att tänka på när man yttrar sig om att det är fel att göra så som Berlusconi gör i sitt medieframställande. Dock är det också viktigt att se konsekvenserna för när någon person eller något företag äger stora delar av media. Jag skulle knappast tycka att det är positivt att bara en vinkling finns, att bara ett perspektiv och en tanke kommer fram. Hur ska man kunna skapa sig en egen uppfattning när man bara får ett alternativ presenterat?

Jens berättade vidare om Bonniers inflytande och främst om TV4. Det hela började med att det saknades en punkt i lagen som skulle ha sagt att medier inte får köpas upp om det skulle äventyra mångfalden bland ägande. Eftersom den delen i lagen saknades var det möjligt för Bonnier att köpa upp stora delar av TV4 och på så sätt få inflytande. Att TV4 ägs av Bonnier gör att de får inflytandet att bestämma vad som ska synas och inte synas. Böcker som visas i TV är antagligen alla från Bonniers förlag och om någon skulle vilja göra ett program som missgynnar Bonnier skulle det inte få sändas. Detta kan ju också tyckas vara fel, men är också självklart. Varför skulle Bonnier vilja framställa sig själva dåligt? Lyckligtvis har vi i Sverige Public Service som oberoende part kan hoppa in och visa om Bonnier har gjort något felaktigt, men det är högst osannolikt att detta skulle ske på TV4.

Det hela handlar alltså om att de utnyttjar sitt inflytande på medierna för att tjäna pengar och makt. De driver företagen för att nå vinst, och även om TV4 självklart måste anpassa sig till allmänhetens efterfrågan och även formas av vad som sänds på andra kanaler, lär de inte sträcka sig så långt för att tillfredsställa den svenska befolkningen att de förlorar på det. Därför utnyttjar de sitt inflytande för att nå vinst, och alla företag hade antagligen gjort det samma.

Det gäller dock att som medborgare vara medveten om att TV-kanaler inte alltid framställer allt objektivt. Det kan vara vinklat och vridet och även om de inte ljuger i sina sändningar, kanske de utelämnar saker och trycker fram vissa saker mer än andra.

---

Doyle, Gillian. Understanding media economics (2002) London: Sage Publications Ltd

---

Elin, MEM08

Den 27 oktober hade MEM08 besök av föreläsaren Britt-Marie Ringfjord som berättade för oss om genus och medier. Britt-Marie är lärare i medie- och kommunikationsvetenskap och gav oss inledningsvis en teoretisk översikt på kvinnorörelsen och feminismen genom tiden. Feminism är ett ord som ofta får en negativ klang. Jag har fått intrycket av att många tror att feminism betyder manshatare. Curran & Gurevitch (2005) skriver att begreppet är vanligt använt i både media och mediastudier, men att det är svårt att sätta fingret på betydelsen. Kanske är det därför feminism får så många olika betydelser? Curran & Gurevich (2005) skriver dock att feminism är en rörelse för att avsluta sexism, sexistisk exploatering och förtryck mot kvinnor. De menar att så länge dessa saker finns kommer det att finnas ett behov av feminism. Britt-Marie berättade hur den utvecklats och om viktiga årtal där det hänt stora saker. Några utav dessa årtal fann jag extra intressanta.

• 1863 - Ogifta kvinnor över 25 år blir automatiskt myndiga. Gifta kvinnor var fortfarande omyndiga med fadern eller mannen som förmyndare.
• 1884 - Myndighetsåldern för ogifta kvinnor sänks till 21 år.
• 1918 – Beslut om rösträtt för kvinnor togs.
• 1921 - Gifta kvinnor blir också myndiga vid 21 år. Rösträtt för kvinnor genomfördes.
• 1945 – Officiellt rösträtt för ALLA.
• 1950 - Båda föräldrarna blir förmyndare för barn inom äktenskap.
• 1969 - Grundskolan får en ny läroplan som ska verka för jämställdhet mellan män och kvinnor. Kvinnor blir myndiga vid 20 år.
• 1974 - Kvinnor blir myndiga vid 18 år.
• 1979 - Lagen om jämställdhet mellan könen.

Vad jag reagerar på när jag tittar igenom årtalen är hur pass sena Sverige var med lika rättigheter för kvinnor som för män. Då jag inte var så insatt i detta var det spännande att få en lista presenterad med dessa viktiga årtal för att få en bättre överblick över hur det faktiskt var. 

Britt-Marie berättade vidare om kulturella skillnaden på socialt kön, könsroll och genus. I varje kultur finns en uppfattning om vad som är manligt och kvinnligt och vilka egenskaper man bör ha för att tolkas som det kön man har. Dessa egenskaper benämns könskoder. Genus är det socialt konstruerade könet och det är könsrollerna som visar vilka skyldigheter och rättigheter som människor i en kultur förknippar med det biologiska könet. Könsrollen skiftar alltså beroende på vilken kultur man befinner sig i – hur förväntar man sig att män ska bete sig och hur förväntar man sig att kvinnor ska vara? Detta går att spekulera kring i evigheter. Vad är det egentligen som i vår kultur kännetecknar manligt respektive kvinnligt? Det här är ju faktiskt någonting som ändrats över tiden. Det verkar i vissa fall som om manligt och kvinnligt går ihop mer och mer till att bli en enad ”roll”. Det talas å ena sidan om att det är typiskt manligt att inte bry sig och inte visa känslor, och verkligen inte gråta. ”Du har då aldrig trott på tårar, det passar inte för en karl. Om man är över 15 vårar, finns inga känslor kvar.”, som Ted Gärdestad sjunger i sin låt ”Jag vill ha en egen måne”. Å andra sidan hör man ofta nu för tiden repliken ”Var man nog att visa vad du känner” exempelvis i filmer och dylikt. Helt plötsligt är det manligt att våga visa vad man känner. På film kan jag tycka att det visas många olika vinklar på vad som anses vara manligt. Bruce Willis i Die Hard-filmerna är hård, tuff och modig, medan Hugh Grant i Notting Hill visar sig mer feg, mjuk och romantisk. Likadant är det med kvinnor i filmer och vad som är kvinnligt. Å ena sidan finns den tuffa Uma Thurman i Kill Bill, å andra sidan finns Renée Zellweger som den osäkra Bridget i Bridget Jones Dagbok .

Jag tror definitivt att populärkulturen är med och skapar den uppfattning vi har om vad som är manligt och kvinnligt. Curran & Gurevitch (2005) menar att det är lärorikt att titta till de kvinnocentrerade populärkulturella verk som producerades under 90-talet, bland annat då Bridget Jones Dagbok eller Sex and the City-serien, som båda ofta kallas som "post-feministiska" av kritiker. Som sagt, det här är ett ämne som går att spekulera kring i en evighet och mer ändå, och någon gång måste jag lägga på locket för den här gången. Det här är dock ett ämne som är ständigt aktuellt eftersom det hela tiden förändras i småsteg, och vem vet, en vacker dag kanske allt ser helt annorlunda ut?

---

Curran, James. Gurevitch, Michael. (2005) Mass Media and Society. London: Hoddler

http://www.domboksforskning.se/lagar/Myndighetsalder%20for%20kvinnor.htm

---

Elin, MEM08

Den 22 oktober fick klassen besök av Anneli Ekelin som föreläste om eDeltagande. Jag kunde tyvärr inte medverka på den här föreläsningen men har fått ta del av anteckningar från klasskamrater. När jag först läser igenom anteckningarna förstår jag i princip ingenting. Kanske är jag trött och omotiverad när jag läser och det är därför det är oförståeligt, kanske beror det på ämnet. Efter att jag läst några gånger tror jag att jag har fått en liten aning om vad som faktiskt står där.

eDeltagande är samma sak om eParticipation och innebär publikt deltagande med IT-stöd när det gäller beslutsfattande och policyskapande. Ny elektronisk teknik innebär nya lösningar. Inte minst för e-handel som många företag nu för tiden använder sig av (Doyle, 2002).

Nu för tiden kan vi söka information i ett oöverskådligt antal databaser. Vi kan läsa tidningar, lyssna på radio och se på TV på Internet. Vi kan följa politiska gruppers hemsidor från hela världen och hitta snabb information om hela världen. Olika typer av chattsidor ger oss nya möjligheter att ta reda på omfattande mängder information och kommunikation har fått en ny innebörd. Nu kan vi umgås via Facebook och producera filmer att ladda upp för allmänheten på Youtube (Hvitfelt & Nygren, 2008).

Som Anneli berättar ger eDeltagande ett breddat deltagande då det är lättare att engagera sig och fördjupa sig över Internet. Det är lättare att posta en åsikt på ett forum än vad det är att skriva ett brev till någon politiker. eDeltagande blir på så sätt en utökning av demokratin, eDemokrati. Att sociala medier som Facebook, Twitter och bloggar har fått en så omfattande genomslagskraft betyder inte bara att det blir lättare att snoka reda på detaljer och hålla kontakten med vänner och bekanta. Det betyder också att det blir lättare att föra ut budskap, göra sin röst hörd, delta i politiska debatter och lyfta viktiga frågor. Anneli tar upp att motivationströskeln minskar i och med de sociala medierna. Detta stärker det jag just påpekade, att det blir en mycket mindre ansträngning att engagera sig och kommunicera med myndigheter och andra. Anneli pratar också om aktivt medborgarskap, vilket innebär en kollektiv aktivitet och ett aktivt engagemang. Återigen kopplar jag tillbaka till att det är en mindre ansträngning att engagera sig nu för tiden i och med Internet och de sociala mediernas utbredning. Det offentliga rummet där diskussioner sker har sin plats på Internet och jag anser att genom den nya tekniken har det offentliga rummet ökat i storlek. I och med att det är lättare att delta i undersökningar och diskussioner är det fler som väljer att göra det.  

Anneli tar också upp att en svårighet med eDeltagande ändå kan vara att mäta huruvida eDeltagandet har någon konsekvens för demokratin. Leder det till bättre kvalitet eller är det bara fler folk som får möjlighet att vädra sina åsikter men ingenting händer? För det är just för politiken eDeltagandet är extra viktigt. Anneli berättar att transparensen ökar och det skapas en öppenhet som är viktig för demokratin. McChesney (2000) menar att ju mer demokratiskt ett samhälle är, desto viktigare är det att kommunikationstekniken utvecklas och tillämpas som en öppen, informativ, eftertänksam och passionerad plats för samhällets politiska debatter. Vi skapar våra politiska åsikter genom att vi deltar i diskussioner, får ny information och tänker igenom den (Hvitfelt & Nygren, 2005). Anneli menar att saker kan belysas på ett annat lättare sätt och det finns utrymme för kritik.

Huvudämnet i det här har jag ändå förstått: Att aktivt delta i olika diskussioner på Internet, både politiskt och inom andra forum, blir bara viktigare och viktigare. Saker flyttas från att skötas via papper, till att istället skötas via Internet. Vi ser ju bara hur många som använder sig av e-legitimation vid exempelvis ansökning av studiestöd från CSN, och hur få det faktiskt är som skriver under pappren för hand. Det är också vanligare att beställa tågbiljetter och många andra saker via Internet, snarare än att ringa eller besöka kontoren.

Egentligen var väl inte innehållet från föreläsningen så svårförståeligt. Det var nog bara jag som var trött. Min motivationströskel visar inga spår av att vara minskad i och med eDeltagandet, åtminstone inte just nu. Det kanske är annorlunda om hösten? Hur som helst verkar det ha varit en föreläsning som tar upp en viktig sak i nutidens samhälle. Jag tror att eDeltagandet kommer att fortsätta växa och växa.

---

Doyle, Gillian (2002) Understanding media economics. London: Sage Publications Ltd.

Hvitfelt, Håkan. Nygren, Gunnar. (red.) (2005) På väg mot medievärlden 2020 - Journalistik, teknik och marknad. Lund: Studentlitteratur.

Hvitfelt, Håkan. Nygren, Gunnar. (red.) (2008) På väg mot medievärlden 2020 – Journalistik, teknik och marknad. Lund: Studentlitteratur.

McChesney, W. Robert. (2000) Rich media, poor democracy – Communication Politics in dubious times. New York: The New Press

---

Elin, MEM08

Vår femte föreläsare heter Olof Hultén och den 19 oktober och han föreläste om Public Service, som har en programverksamhet i allmänhetens tjänst (Hadenius m.fl., 2008). Inledningsvis berättade han om de fyra grundprinciper som finns för Public Service:

1. Allt innehåll ska vara tillgängligt för alla i landet.
2. Det finns en enhetlig avgift för alla.
3. Verksamheten ska genomföras oberoende av stat och näringsliv.
4. Det ska vara ett brett och varierat innehåll bestående av en blandning av information, underhållning, sport, kultur, undervisning och folkbildning.

Det är dessa grundprinciper som är anledningen till varför alla i Sverige bör betala mottagaravgiften, det vill säga 519:- varje kvartal till Radiotjänst, som alltså innefattar radio och TV. Det är tre programföretag man betalar för. Sveriges Radio (SR) bestående av P1, P2, P3 och P4, men också andra lokala kanaler. Sveriges Television (SVT) sänder från 30 olika orter och innefattar de fyra olika regionerna; Syd, Mellan, Väst och Nord. Till sist är det även Sveriges Utbildningsradio (UR) som har sitt ursprung i den gamla skolradion och har till uppgift att utveckla radio och TV för utbildningsändamål (Hadenius m.fl., 2008)

Dock är det väldigt många som faktiskt struntar i att betala det. 519:- är ingen liten summa att lägga ut i en klump en gång var tredje månad. Avgiften ska betalas av alla som har en TV eller en dator med en TV-mottagare, men trots detta är det alltså många som undviker det. Många med anledningen av att det är för dyrt och andra av principskäl för att de ändå inte tittar på kanalerna som erbjuds. Kanske har de en TV men bara tittar i särskilda fall, en gång i veckan? Ska man verkligen behöva betala så mycket då? Det här är någonting det finns många åsikter kring.

Om man ställer denna avgift i relation till de kommersiella kanalerna som betalas varje månad i olika stora summor beroende på vad för ”paket” man valt. Jag har exempelvis ett avtal med Tele2 där jag varje månad betalar 69:- för att få tillgång till deras ”nöjespaket” innehållande de vanligaste TV-kanalerna utöver SVT1, SVT2, TV4 etc. Anledningen till varför man har lättare att betala ”tilläggskanaler” tror jag är för att de är självvalda och när som helst kan man säga upp abonnemanget. Radiotjänst är dock någonting påtvingat. Dock tycker jag att det är bra att Public Service finns. Den tredje grundprincipen för Public Service som Olof i inledningen av föreläsningen berättade om tycker jag är en stor anledning till varför man bör betala avgiften. Det är viktigt att en oberoende part finns med objektiva belysningar av politik och regelbundna nyhetsuppdateringar. Olof tog upp frågan om vad som skulle hända om Public Service inte längre fanns. Antagligen skulle Kanal5 eller TV3 ta över funktionen som nyhetssändare, men en oberoende part skulle inte längre finnas. Jag tycker att det bör finnas åtminstone en oberoende nyhetspart för att ovinklad och objektiv information ska kunna sändas ut till allmänheten, utan att någon ägare eller politiskt parti gynnas. Oberoende granskningar behövs och därför tycker jag att det är viktigt att folk förstår viktigheten i att faktiskt betala mottagaravgiften.

Trots dessa argument som borde vara mer självklara tänker långt ifrån alla på dessa konsekvenser. Många bäckar små…, det ordspråket har man ju hört. Det kanske borde gå att applicera på det här problemet också, men lyckligtvis är det ändå en stor majoritet som faktiskt betalar mottagaravgiften och Public Service drar in mycket pengar. Olof berättade om att ungefär 4 miljarder kronor per år går till SVT och ungefär 2 miljarder kronor per år går till SR, vilket alltså betyder att hela 6 miljarder kronor dras in varje år med hjälp av mottagaravgiften i Sverige. Därför tror jag inte att Public Service direkt svävar i någon fara, trots att det finns folk som struntar i att betala.

De med mindre inkomst, så som studenter som jag själv, känner att 519:- är mycket att betala. Vad kan man då göra för att lösa det? En lösning skulle kunna vara att avsätta en del av skatten som går till Public Service. Hadenius m.fl. (2008) menar att det finns både för- och motargument för en sådan förändring. De som är för en fortsatt avgiftsfinansiering har argument för att integriteten och självständigheten för programföretagen på så sätt garanteras. Då är pengarna öronmärkta för att gå till radio- och TV-verksamhet. De som är emot denna form av finansiering och istället vill se en förändring menar att det är både bättre och lättare om alla skattebetalare är med och bidrar, eftersom det är en så vital del av samhället. Då skulle också licenssmitare försvinna. Olof berättade att detta är någonting som är verklighet i Holland, men att i Sverige vill man inte ha diskussionen som uppstår när det handlar om att det måste skäras ner. Skattepengarna räcker ju inte till allt. Det går omöjligt att tillfredsställa alla och detta är en nackdel för Public Service då det inte prioriteras lika högt som annat. Politikerna bestämmer vad skattepengarna ska gå till och det är alltså mycket troligt att Public Service är någonting som det skulle kunna dras ner på, när pengar behövs till annat.

Hur det än ska finansieras så tycker jag att det är viktigt att det finns Public Service i Sverige. Som tidigare nämnt tycker jag att det är viktigt att det finns en oberoende part, då ägarstyrda kanaler kan få subjektiva belysningar till deras gynnande.

---

Hadenius, Stig. Weibull, Lennart. Wadbring, Ingela. Massmedier: press, radio och tv i den digitala tidsåldern. (2008) Stockholm: Ekerlids Förlag

---

Elin, MEM08

Den 14 oktober var det dags för Eva Jönssons andra föreläsning i medierelaterad juridik, den här gången om informationsfriheten och myndigheters serviceskyldighet.

Först och främst vill jag klargöra vad som är en allmän handling. Det är en handling som är antingen förvarad och inkommen eller förvarad och upprättad. Med förvarad menas att handlingen är förvarad hos myndigheten. Eva berättade vidare att man inte har rätt till att ta del av pågående arbetsmaterial. Handlingen måste alltså vara expedierad, slutbehandlad och justerad för att den ska räknas som allmän.

Vidare berättade Eva om att en allmän handling kan vara antingen offentlig eller hemlig, och det är alltså de offentliga allmänna handlingarna allmänheten får ta del av.

Om det är en offentlig allmän handling man vill få ut av en myndighet har dessa en serviceskyldighet bestående av tre punkter som Eva tog upp. Den första berör skyldigheter enligt tryckfrihetsförordningen som i sin tur handlar om att myndigheter måste lämna ut allmän och offentlig handling omedelbart på stället och om detta inte kan ske för att uppgiftshämtaren vill vara anonym skicka en kopia av handlingen till adressen han eller hon bor på. Myndigheterna har en skyldighet att skicka denna kopia inom 24 timmar. Den andra punkten berör skyldigheter enligt offentlighets- och sekretesslag och handlar om att upplysningar ur allmänna och offentliga handlingar ska lämnas ut i den mån det inte blir något hinder för arbetet. Den tredje punkten berör skyldigheter enligt förvaltningslagen och innebär att i lämplig utsträckning lämna upplysningar, vägledning och råd om verksamheten och dessutom ska myndigheten vara tillgänglig för besök alla dagar utom helgdagar.

Dessa skyldigheter är något som ofta glöms bort inom myndigheter och inte sällan tar det betydligt längre tid att få tillgång till handlingar. En annan sak som myndigheter ofta glömmer bort är att det finns lagar och skydd kring meddelarfrihet. En anställd har meddelarfrihet och får alltså gå till medierna med information utan att få någon form av straff. Det finns ett meddelarskydd som handlar om att meddelaren, som lämnat information skriftligt eller muntligt, har rätt till att vara anonym. Det finns dock undantag för detta. Skyddet gäller nämligen inte alltid. Syftet med överlämnandet av information måste vara offentliggörande för att du ska skyddas. Detta kan alltså bli en svår tolkningsfråga då det är svårt att i efterhand se den sanna avsikten (Olsson, 2009).

Ett komplement till meddelarskyddet är efterforskningsförbudet som innebär att myndigheter inte får efterforska vem som lämnat information till medierna. Om meddelarens identitet dock är avslöjad finns ett repressalieförbud som innebär att meddelaren inte på något sätt får straffas eller hotas om någon påföljd. Dessa förbud är någonting som gäller i offentlig sektor, men inte i privat sektor. Det finns många exempel på när myndigheter inte verkar veta om att dessa skydd och förbud finns överhuvudtaget (Olsson, 2009).

Slutsatser jag kan dra utav detta är att myndigheter först och främst måste veta om att de faktiskt är myndigheter och att då finns vissa regler som måste följas, som inte gäller inom den privata sektorn. Som chef är det väldigt viktigt att vara medveten om meddelarfriheten och att det finns ett meddelarskydd, ett efterforskningsförbud och ett repressalieförbud.

Jag kan exemplifiera detta med ett fall jag läst om en person som begär ut uppgifter från en kommun och då blir tillfrågad om syftet för denna begäran (JK, 2004). Det här sker då som en spontan undran och kan tyckas vara i nyfikenhetssyfte istället för efterforskningssyfte och i sådana fall är det svårt att tolka lagen. Viktigt är dock att komma ihåg att en yttrad undran som sker spontant kan också dömas som efterforskning. Därför är det viktigt att man agerar med försiktighet angående tillrättavisanden och så vidare, då det kan ses som en inskränkning av meddelarfriheten. Ledningen måste meddela om meddelarfriheten och meddelarskyddet om spekulationer inom organisationen kommer fram. Det gäller att som ledning gripa in och förklara att det inte får efterforskas.

Överhuvudtaget tror jag att det finns ett allmänt ovetande tyvärr. Det är luddiga gränser som gör att vissa fall blir svårtolkade.

---

Olsson, Anders R. (2009) Yttrandefrihet & Tryckfrihet Handbok för journalister, Lund: Studentlitteratur AB

Justitiekanslern. (2004) En person som har begärt vissa upplysningar från en kommun har tillfrågats om syftet med sin begäran URL: http://www.jk.se/Beslut/Tillsynsarenden/91-02-21.aspx (2004-02-02)

---

Elin, MEM08

Då jag tyvärr missade föreläsningen den 11 oktober fick jag tillgodogöra mig föreläsningsanteckningarna från en klasskompis. Efter bara en snabb blick på anteckningarna inser jag att jag missat en väldigt bra föreläsning för mig som i framtiden siktar på att kanske arbeta som informatör. Sara Svensson, informatör för Kalmar kommun, höll i föreläsningen och berättade om sitt arbete och skillnader mellan att arbeta i offentlig sektor respektive privat sektor. Tidigare kunde jag inte låta bli att tänka att jag i framtiden absolut ville jobba inom privat sektor, för att jag tänkte att det skulle vara friare. När jag läser anteckningarna från denna föreläsning får jag dock en annan syn. Kanske vill jag jobba inom den offentliga sektorn istället?

Sara berättade att informatörsyrket tyvärr är ett yrke som många tror sig kunna, något som inte stämmer. Heide m.fl. (2005) menar att det är många som anser att det är upprörande att det finns outbildade informatörer som arbetar inom informationsområdet. Vidare berättar Sara att informatörsyrket är inte enkelspårigt, utan innehåller många delar. Samtidigt som man är informatör är man också journalist, marknadsförare och lärare och antar många olika roller i olika sammanhang. Sara tar upp de roller hon tar vid sitt arbete som offentlig informatör. Förutom att vara kommunikationsstrateg och förstå viktigheten i kommunikation och ha hand om massmediekontakterna är hon också skribent av annonser, pressmeddelanden, artiklar och producent av layouter, tryck, hemsidan och annonser. Hon får även agera språkkonsult där hon står för hur företaget uttrycker sig. Det är viktigt att alla ska förstå och hon menar att hon som informatör för Kalmar kommun också måste representera dem på mässor och dylikt.

Som jag tidigare skrev tog Sara upp skillnaderna mellan att vara offentlig informatör och informatör inom det privata näringslivet, något som innefattar både positiva och negativa saker. Något som både är positivt och negativt är öppenheten som en informatör måste ha. Hur öppen bör man vara? Vad ska man avslöja? Som offentlig informatör behöver man aldrig ljuga, man ska säga sanningen annars straffas det. Överlag är det ett starkare skydd för de informatörer som arbetar inom den offentliga sektorn. Meddelarfriheten och meddelarskyddet, som innebär en anonymitetsrätt och påföljdsskydd för de som "läcker information" till massmedierna, är ett viktigt skydd som gäller inom den offentliga verksamheten (Olsson, 2009). Den kanske viktigaste och största skillnaden, som jag blev en aning förvånad över, är att en offentlig informatör har ett mer varierat arbete. Sara berättar att den ena dagen aldrig är den andra lik, vilket kan kopplas tillbaka till alla de roller som hon berättade om. Då Kalmar kommun består av många olika verksamheten blir aldrig arbetet enkelspårigt. En offentlig informatör är också friare i arbetet då denne har möjlighet att ifrågasätta utan att bli straffad. Återigen finns skydd i den offentliga verksamheten som inte finns i samma utsträckning inom den privata sektorn. Ekonomi, menar Sara, är en faktor som sätter vissa käppar i hjulet. Det finns logiskt nog inte resurser till precis allt. Det är en utmaning att få pengarna att räcka till och eftersom det är en bred verksamhet kan det vara svårt att tillfredsställa alla. En negativ skillnad från den privata sektorn kan vara att man som offentlig informatör är begränsad i sitt tyckande då denne står för kommunens åsikter. Sara berättar att man till exempel inom politiken måste låta allas åsikter komma fram, även om man själv endast är socialdemokrat.

Vad som jag tror kan vara den absolut största utmaningen för en informatör är att ha en förståelse för mycket, men som Sara nämnde, inte vara för påläst. Det gäller att vara beredd att ta in nya intryck, nya erfarenheter, tillgodogöra sig nya kunskaper. Anpassa kunskaper till olika situationer. Det finns ingen kokboksmodell.

---

Heide, Mats. Johansson, Catrin. Simonsson, Charlotte. (2005) Kommunikation & Organisation. Malmö: Liber

Olsson, Anders R. (2009) Yttrandefrihet & Tryckfrihet Handbok för journalister. Lund: Studentlitteratur AB

---

Elin, MEM08

Vår andra föreläsare, som besökte oss den 5 oktober, heter Eva Jönsson och tog upp de juridiska aspekterna på information och yttranden, det vill säga informationsfrihet och yttrandefrihet. Dagens föreläsning berörde det sistnämnda, yttrandefriheten. Detta kan vara bra för oss som läser Media Management att ha koll på, då det i arbetslivet i chefsposition är viktigt att veta vad som är lagligt och inte lagligt, samt vad som faller under vilket skydd.

Eva nämnde att det är mycket krångligt att läsa och förstå lagtexter. Det är inte ovanligt att man måste läsa 10 gånger innan man förstår, så även hon som är van med att läsa lagar.

I den här föreläsningen fokuserade Eva på att föreläsa om yttrandefrihet. Hon berättade om att yttrandefriheten inte är total utan det finns olika delar som skyddas mer eller mindre. Yttrandefriheten består av tre grundlagar: Regeringsformen, Tryckfrihetsförordningen(TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen(YGL) (Olsson, 2009) Eva berättade att Regeringsformen kan ses som ett paraply som täcker både Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen som i sin tur kan ses som mindre paraplyn som täcker vissa delar, medan det finns saker utan dessas skydd, i synnerhet kring Internet.

Yttrandefrihet innebär rätten att yttra sig och föra fram åsikter utan censur eller någon typ av bestraffning. Vi ser i Sverige yttrandefrihet som en förutsättning för demokrati och rättsäkerhet. Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) berör alltså rätten att yttra sig. Tryckfrihetslagen (TF) berör samma sak som YGL fast endast i tryckt form (Olsson, 2009). Varken YGL eller TF är helt lätt att förstå och lagarna måste tolkas beroende på situation.

Ibland är det klart vad som gäller och vilket skydd respektive vilken dom någonting innebär, men ofta är det en tolkningsfråga som kräver både en och flera omtolkningar.

Även om juridik inte är ett ämne som ligger mig särskilt varmt om hjärtat tror jag att det verkligen kan vara bra att ha i bakhuvudet vad som gäller kring yttrandefrihet och informationsfrihet i mitt kommande arbetsliv. Det var inte lätt att förstå förut, och det är säkerligen inte lätt att förstå nu heller, men jag har åtminstone fått lite klarhet i vad som gäller i olika tillfällen. Än är bara första föreläsningen med Eva Jönsson avklarad och det väntar en till med tillhörande casediskussion och dessutom en redovisning som jag hoppas att jag kommer att lära mig mycket nyttigt vid.

Yttrandefriheten vi har här i Sverige betyder inte att det är fritt att yttra sig om precis allting, precis överallt. Det gäller att man har koll på vad som gäller inom olika områden, vad som faller under vilket skydd och vad som faller utanför.

---

Olsson, Anders R. (2009) Yttrandefrihet & Tryckfrihet Handbok för journalister, Lund: Studentlitteratur AB

---

Elin, MEM08

Vår första föreläsning, 4 oktober, leddes av Sara Hamqvist som föreläste om hur vårt mediesamhälle ser ut idag, medieskandaler och moralpanik.

Sara inledde föreläsningen med att tala om hur mediesamhället ser ut idag jämfört med hur det var förr. Nu har begränsningarna för tid och rum försvunnit och det är fullt möjligt att handla på avstånd. Det finns tre olika typer av interaktion. För det första interaktion ansikte mot ansikte, för det andra medierad interaktion och för det tredje medierad kvasiinteraktion (Thompson, 2002).

Gällande den medierande kvasiinteraktionen går det att urskilja en bakre och en främre region, där den bakre står för det privata och den främre för det offentliga. I och med det nya mediesamhället med nya kanaler för att nå till allmänheten, finns risken att den bakre regionen sprids. Offentliga personer får svårt att hålla sitt privatliv för sig självt. Jag anser att det finns både bra och dåliga saker med det nya mediesamhällets sätt att sprida information. Sara berättade om synlighetens förvandling som innebär just detta. Det positiva kan vara att det är lättare att föra ut sin åsikt och få sin röst hörd i många olika sammanhang, för att nå ut till många. Däremot finns negativa konsekvenser om ”fel” information cirkulerar, det vill säga ryktesspridning. Läser man en text på en blogg eller på Facebook finns risken att mottagarna tolkar fel och med tanke på att man inte har all information skapas rykten, som i vissa fall kan vara svåra att bli av med. Det är alltså omöjligt att kontrollera hur mottagarna tar emot budskapet och vilka rykten detta kan sätta igång. Om en politiker förr i tiden skulle säga någonting som tolkades ”fel” skulle det inte bli en lika stor grej av det som om samma sak skulle hända nu. Om någon hör denna ”felsägning” läggs det med allra största sannolikhet upp på webben där alla kan ta del av informationen, eftersom den inte försvinner direkt och går att nå från i princip vart man än befinner sig.

Vidare fick vi lyssna när Sara berättade om media rapporterar skandaler eller faktiskt är de som konstruerar dem. Enligt min åsikt är media ganska bra på att överdriva ”skandaler” så att det låter värre än vad det är. Orden skandal eller chock är vanligt använt i media, och jag tycker att det verkar som om media inte riktigt ”hängt med” i ändringen av vad som anses vara okej och inte okej. Nu för tiden anses inte en ”nakenchock i TV” som en skandal. Nu för tiden är det vardagsmat. Sex i TV är inte längre något förbjudet och gränsöverskridande, utan något som de allra flesta TV-program i viss mån berör. Detta har att göra med hur gränsen mellan offentligt och privat suddats ut. Jag tycker att det verkar som om media vill få något som för allmänheten är vardagsmat att vara en skandal eller en chock, precis som det var för några år sedan, när Big Brothers sexskandal faktiskt sågs som en skandal. Enligt mig har alltså ordet ”skandal” fallit ur sin verkliga betydelse på sistone. Ordet har fått en bredare innebörd och berör även sånt som människor i allmänhet är vana vid att se nu för tiden, vilket inte är det som skandal är för mig.

Jag anser också att det är viktigt att man gör skillnad på skandaler och skandaler. Politiska skandaler som kan drabba hela samhället är en helt annan skandal än om någon visar trosorna i Melodifestivalen. Sara berättade om att skandaler kan ske såväl i TV som utanför. Därför är det rimligt att påstå att medier ibland är med och skapar skandalerna. Exempel på detta kan vara det nya programmet ”Kungarna av Tylösand” som sänds på Kanal5 och vars enda syfte verkar vara att visa ungdomar som dricker alkohol, har sex, bråkar och gör bort sig. Ytterligare exempel kan man se i skvallertidningar. I det 14e numret av Veckans NU! (2010) kan man se en bild med en undertext och rubriken ”Slagsmål om skrevet” i versaler. På bilden ser man Nicole Kidman och Faith Hill med Nicole Kidmans man Keith Urban i mitten. Undertexten lyder ”Nicole Kidman lyckas i sista sekund stoppa sångerskan Faith Hill från att greppa Nicoles make Keith Urbans skrev. Och hon gör det med ett leende på läpparna.”. Det är dock väldigt tydligt att detta inte är vad som egentligen sker på bilden. Antagligen hälsar de bara på varandra. Visserligen är väl inte detta något skandalartat men det visar ändå på hur media, i synnerhet skvallertidningar, kan vrida på sanningen för att göra det mer intressant.

Sara berättade också om något som går att jämföra med medieskandaler, nämligen moralpanik. Skillnaden från skandaler är att dessa måste kopplas till verkliga personer som hålls ansvariga för själva handlingen som ledde till skandalen. Moralpanik börjar med att någonting ses som ett hot, exempelvis svininfluensan. Jag väljer att utgå från Goode & Ben Yehodas modell, som Sara tog upp under föreläsningen, för att illustrera moralpaniken kring svininfluensan.

---

Elin, MEM08

Hej och välkommen! Jag heter Elin och läser tredje och sista året av Media Management-programmet vid Linnéuniversitetet i Kalmar. I måndags, det vill säga igår, påbörjades en ny kurs - Medier och Samhälle, där den övergripande examinationen kommer att vara den här workbooken, bloggen. Jag har tidigare erfarenhet av att blogga, och tycker att detta examinationssätt kan vara både lärorikt och roligt.

Den här bloggen kommer att handla om just medier och samhälle. Tillsammans med delar ur föreläsningar och kurslitteraturen ska jag reflektera över de ämnen som tas upp.

---

Elin, MEM08