Det är den 3 november och idag var det dags för MEM08 att återigen få besök av Jens Cavallin som skulle föreläsa vidare om medier, struktur och makt. Inledningsvis handlade föreläsningen i huvudsak om liberalism, ägandeskap och marknaden. Liberalism innebär en fri marknad och individers frihet. McChesney (2000) menar att det finns mycket gott i liberalism, och det är omöjligt att ha ett demokratiskt samhälle utan grundläggande liberala friheter. Ägandeskapet är betydelsefullt när man diskuterar marknaden och i det här fallet diskuterades ägandet i mediebolag.

Jens berättade vidare under föreläsningen att Italien är det land som har den mest detaljerade lagstiftningen om politisk mångfald inom media. Det här är ett exempel på hur premiärministern Berlusconi använt sin makt för att göra det svårare för andra och lättare för sig själv att behålla makten över medierna och även makten över landet.

Det jag fann särskilt intressant var vem som inom ett mediebolag bör bestämma. Även om ägarna yttrar att de inte har något inflytande på arbetet och kanske inte märks, är det ju ändå ägarna som bestämmer vilka som får bestämma. På en tidningsredaktion är det redaktörerna som bestämmer tidningsinnehållet och journalisterna som gör "markarbetet", men det är ändå en ägare i toppen som tillsätter redaktionstjänsterna. Det här är någonting som för mig känns självklart. Det är väl klart att ägarna över ett företag vill bestämma över det. Äger man en tidning vill man väl i viss mån också bestämma över den och se till att de som arbetar med den är lojala. Det behöver ju nödvändigtvis inte ske genom strikta regler för vad som får och inte får skrivas om, utan snarare riktlinjer för att hålla arbetet i rätt kurs.

Om vi återigen tar upp exemplet med Berlusconi i Italien och som jag tidigare nämnt i bloggen, kan vi koppla ägarinflytandet i mediebolag till något med negativa konsekvenser. Det är viktigt att sanningen kommer fram och att folket inte får en snedvriden bild. I Sverige är det den vanliga uppfattningen att "det där gäller inte här, här får vi reda på sanningen". Vi tror att här kan vi få reda på vad vi vill och vanligtvis tror jag inte att man funderar över vilka som äger de olika TV-, radiokanalerna eller tidningarna. Vi ser de bara som olika källor. Vi inbillar oss att informationen är objektiv och ovinklad. Vi i Sverige tycker att det är fel som det är i Italien, men anser att det i Sverige är det ju inget liknande. Jag kan tycka att det är lite naivt att tänka så. Det kanske inte går att jämföra med Berlusconis Italien, men vi borde ändå vara medvetna om att folk faktiskt äger medierna i vårt land också. Dessa ägare vill antagligen inte framställa sig som dåliga i deras medier. De försöker framställa sig bra och i viss mån välja vad som ska synas.

Ett annat exempel som jag förut tagit upp är det svenska Bonnier. 2009 visades en dokumentärserie i tre delar om Bonnier-familjen och denna dokumentär visades självklart på TV4. Då det är Bonnier som äger TV4 visades inga dåliga sidor av Bonnier-familjen. Det kan nästan kännas som en inbördes hyllning. Det här är ju ännu ett exempel på att ägandet faktiskt spelar roll, ägarna har inflytande över vad som visas och inte visas.

Under föreläsningen uppkom en diskussion om vad som skrivs och inte skrivs om kungafamiljen. Nu på sistone har dock den avslöjande boken Carl XVI Gustav – Den motvillige monarken kommit ut. Där skrivs det om kungens festnätter och kvinnor berättar om dessa. Frågan är då varför det inte kommit fram innan? Om vårt lands kung, kanske eventuellt på våra skattepengars bekostnad, besöker strippklubbar, festar med kriminella och har älskarinnor tycker jag nog att det bör komma ut. Att det aldrig står något negativt om varken kungen, drottningen eller kronprinsessan tycker jag är lite fel. Det är naivt att tro att dessa människor alltid beter sig på topp och är världens bästa och hederligaste människor. De är trots allt vanliga människor och har inte blivit valda av folket, men jag tycker ändå att eftersom våra skattepengar går till kungahuset, har vi rätt att veta vad som försiggår med dem. Det är dock många inte tycker att journalister bör forska i kungahuset. Enligt en Sifo-undersökning tycker varannan svensk att kungen ska få ha sitt privatliv ifred (Sundell, 2010). Det kan jag hålla med om till viss del, MEN om det däremot försiggår något som inte borde finansieras av skattepengar är det fel att denna maktsfär inte granskas överhuvudtaget.

Jag väljer att avsluta det här inlägget med ett citat jag hittade när jag googlade runt. "Media: 99,99% of what happens is not on the news". Det är värt att komma ihåg. Jag kan omöjligt veta exakt hur mycket som tas upp i medierna, och hur mycket som inte får någon plats. Vad jag dock vet är att det är mycket som inte nämns överhuvudtaget och jag tvivlar på att det som faktiskt kommer fram alltid kan representera de återstående procenten på ett korrekt sätt. Mycket blir bortvalt av de med inflytande för att skydda företaget, mycket anses inte ha tillräckligt nyhetsvärde. En sak är i alla fall säker. Vi måste vara källkritiska.

---

McChesney, W. Robert. Rich media, poor democracy – Communication Politics in dubious times. (2000) New York: The New Press

Sundell, Camilla. (2010) Varannan svensk: Låt kungen vara ifred. Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8074217.ab (2010-11-04)

---

Elin, MEM08