Under föreläsningen med Lina Isaksson, programansvarig för JOM, väcktes många tankar kring den ansvarige utgivarens ansvar över namnpublicering.

Samtidigt som jobbet som ansvarig utgivare är eftertraktat, har hög status och är högavlönat är det ett jobb som innebär vissa risktaganden och ibland även konsekvenser personligen för redaktionens handlingar. Om en enskild anställd vid en tidning publicerar namn vid något tillfälle där det för personen anses kränkande anmäls detta till PO, Pressombudsmannen. Då är det inte den enskilda anställda, utan den ansvarige utgivarens, bekymmer om det blir anmält och dömt. Förutom detta är blir det en skam för tidningen då man ska publicera domen i tidningen om det döms av PO och går vidare till PON, Pressens Opinionsnämnd.

Lina nämnde att hon själv blivit anmäld för texter hon skrivit två gånger, men aldrig blivit fälld. Det är någonting man strävar efter i tidningsbranschen. Det finns en prestige i att skriva utmanande texter som ligger på gränsen men inte blir fällda. Det är någonting som kvällstidningarna är experter på. För att lyckas med att ligga på gränsen och balansera krävs en skicklighet att kunna luta sig tillbaka på. Det krävs också att både redaktörerna och den ansvarige utgivaren vet vad som gäller angående de pressetiska reglerna.

Jag tror att det absolut viktigaste att hålla ordentlig koll på är just namnpublicering. Vid valet om namnet ska publiceras eller hållas hemligt är det viktigt att veta skillnaden på allmänintresse och allmänt intresse (Spelregler för press, radio, TV). Allmänintresse är sådant som är nödvändigt för samhället att veta och det kan exempelvis röra en offentlig person som gjort någonting eller om det helt enkelt är någonting som berör människorna som läser tidningen på ett annat sätt än ren nyfikenhet. Allmänt intresse är alltså en benämning på denna nyfikenhet och ofta förväxlas det med allmänintresset. Det är vid dessa förväxlingar namn kan komma att publiceras vid fel tillfällen och personerna i fråga kan känna sig kränkta och anmäla till PO.

I och med Internets framväxt har situationen förändrats vid namnpublicering. Numera måste tidningarna ta ställning till om det "allmänna vetandet" är tillräckligt stort för att det ska kunna gå att publicera namn. I forum som Flashback och via andra Internetbaserade nyhetskanaler kan man lätt ta reda på informationen som saknas i tidningarna. Innan tidningarna publicerat att en person är misstänkt kan man läsa om både namn och se ett foto på personen i andra forum på Internet. Det gäller dock att ändå hålla sig till de pressetiska reglerna och om det inte finns allmänintresset strunta i att publicera namn. Här råder det dock delade meningar om vad som är vettigt att göra. Även om det finns publicerat namn och foto någonstans på Internet, är det inte alla som vet. Trots att alla har möjlighet att ta reda på informationen är det inte "allmänt vetande", och alltså ingenting att luta sig tillbaka på angående namnpublicering.

Det är ett evigt velande och det gäller att väga fördelar med nackdelar, sätta det allmänna intresset mot allmänintresset, offentliga personer mot privatliv och hänsyn till de anhöriga, för att kunna ligga och balansera på den prestigefyllda linjen mellan anmäld och fälld.

---

Spelregler för press, radio, TV Stockholm: Pressens samarbetsnämnd

---

Elin, MEM08

Björn Glansk är publisher för tidningen BigTwin om motorcyklar av märket Harley Davidson. En tidning han grundade för sin stora passion kring motorcyklar och som visade sig bli en verkligt behövd produkt, då målgruppen fanns och Glansk hade en bakgrund och kontakter inom tidningsbranschen.

Jag tror att många någon gång har drömt om att starta en tidning och agera journalist. Nu får jag leva ut mina journalistiska drömmar genom att vara skribent för Hejkalmar.se, och genom min personliga blogg. Jag har varit inne på det spåret många gånger. Redan som liten gjorde jag tidningar till min lillasyster innehållande allt från påhittade bokrecensioner till nyheter lokalt och globalt. När jag gick i högstadiet ville jag bli radiopratare och när jag gick i gymnasiet halkade jag ibland in på spåret om att bli journalist vid någon av Sveriges stora tidningar. Jag har alltid gillat att skriva och tycker att det är ett bra sätt att uttrycka åsikter och känslor.

Men räcker det med att ha ett skrivarintresse och en passion för någonting att skriva om? Ja, kanske. Om man har de rätta kontakterna. Under min utbildning har jag kommit underfund med att kontakter är min viktigaste resurs. Det, och självklart utbildningen. När någon i klassen frågade Björn Glansk om han ångrat att han inte har någon akademisk bakgrund och hade velat utbilda sig nu svarade han nej. Lyckligtvis lade han till att det hade underlättat om han läst ekonomi och kunnat ha hand om bokföringen själv. En suck av lättnad, som alltid när man inser att året på Ekonomihögskolan inte var helt förgäves. Han menade att en utbildning är viktig om man ska klara av göra det han gjorde med BigTwin utan att ha en arbetslivserfarenhet inom tidningsbranschen och de viktiga kontakterna som det medförde.

Det startas upp många tidningar varje år och många försvinner lika fort som de kom. Men då och då kommer det någon tidning som faktiskt tas emot av målgruppen och etablerar sig. Vad beror då det här på? Jo, det är viktigt att man hittar ett behov hos målgruppen som intresserar en själv. Att driva en tidning är en process som startar med att man bör ha de rätta kontakterna och en stadig bakgrund inom tidningsbranschen eller utbildning. Därefter är det viktigt att ha ett brinnande intresse och en passion att luta sig tillbaka på, för att driva en tidning kräver engagemang.

---

Elin, MEM08

Nytt år, ny termin och ny kurs. Jag läser nu sista terminen av Media Management-programmet och den nyss påbörjade kursen Media Management verkar minst sagt relevant för ämnet. Inte bara på grund av namnet. Redan efter första föreläsningen som vår programansvarige Örjan Petersson höll i, har jag lärt mig något relevant för utbildningen. Kanske det allra mest relevanta till och med.

Vad är det egentligen jag pluggar till. Sista terminen innan jag utexamineras med en kandidatexamen och nu vet jag äntligen vad jag ska svara när någon frågar mig vad jag pluggar till. Jo, jag pluggar till den felande länken mellan en organisations olika delar, ska jag svara då. Med min utbildning i ryggen har jag en unik möjlighet att förstå de olika delarnas språk, oavsett om det är en ekonom eller en fotograf jag pratar med.

I flera utav de kurser vi läst på programmet har mediebranschen förklarats och definierats på många olika sätt och det är svårt att sätta fingret på vad som ingår och vad som faller utanför. Olika människor har olika uppfattningar om vad som innefattas och olika delar av världen har olika system för vad som räknas in och inte. Väljer vi att placera de traditionella massmedierna som TV, radio, tidningar och film i begreppet och vad händer i sådana fall med marknadsföringskampanjer genom event, konstutställningar och utbildningar via Internet? Vad är egentligen Internet? I vad placerar man det? Är det en plats där olika medieformer kan verka eller är det ett eget konvergerat medium? Hur placerar man in sociala medier som Facebook, bloggar och Twitter? Det är svårt att inte tappa bort sig själv i definitionsprocessen. Mediebranschen är en bransch i ständig förändring och organisationer måste ständigt finna nya vägar för att synas. Definitionerna är många och föränderliga och inriktningarna likaså.

Oavsett vad jag väljer att rikta in mig på i framtiden och vad jag väljer för väg efter mina tre år i Kalmar känner jag att det jag lärt mig kommer att vara av nytta. Heide m. fl. (2005) nämner åtskilliga gånger hur pass viktigt det är med en fungerande kommunikation i en organisation. Ingen kommunikation, ingen organisation. Därför anser jag att jag med min utbildning kommer att fylla en viktig och behövd del i organisationer. För att en organisation ska kunna ha en väl fungerande kommunikativ del krävs utbildade personer för detta uppdrag. Det är ingen självgående liten del av företag. Det är en avdelning som bör uppmärksammas och läggas vikt på. Hur ska annars tekniker förstå de ekonomiska villkoren och vem ska kontrollera att budgeten följs, kalkylera fram det bästa alternativet och följa upp årets utfall om ingen förstår sig på organisationens delar och samtidigt har koll på de ekonomiska begreppen?