Nämen hallå

Publicerat i: Dagbok
Det var inte igår. Återigen har det gått en tid sedan sist jag skrev här. En ganska lång tid. Mitt senaste uppdaterande inlägg skrevs i början av september. Sedan sist har vår familj växt och Vera har blivit storasyster till en lillebror, Alve. Det är en ganska stor omställning att gå från ett till två barn, men jag tycker nog att den allra största förändringen var att gå från att inte ha barn alls till att bli föräldrar. Den största omställningen nu är absolut att de lugna stunder man har under ett dygn, som tidigare var ganska få, nu är ännu färre. Den sömn man lyckas skrapa ihop blir vissa dygn ganska knapp och ibland nästintill obefintlig. Barnens ät- och sovklockor är inte så synkroniserade, minst sagt.
 
Veras nattsömn blev äntligen märkbart bättre i höstas och hon slutade vakna flera gånger per natt. Innan dess var det inte ovanligt att hon vaknade 5-10 gånger per natt. Trots att det oftast bara var att sätta in nappen och stoppa om henne för att hon skulle somna om, var det ganska tärande med ständigt upphackade kvällar och nätter i mer än ett år. Nu är det inte ovanligt att hon sover hela natten ostört, med möjligtvis något eller några uppvak om hon har mardrömmar eller är sjuk. Håller tummarna och hoppas på att Alves nattsömn ordnar till sig i ett något snabbare förlopp i alla fall. Nu när han är så liten är det ju amning och diverse blöjbyten som gäller med jämna, och ojämna, mellanrum under nätterna.
 
Sedan sist har vi visst hunnit med att flytta från vårt hus i Norrhult också. Numera bor vi i ett alldeles underbart fint hus i Hogstad utanför Mjölby. Norrhult låg lite väl ödsligt för oss och det lämnade helt enkelt lite för mycket att önska. Dessutom insåg vi att vi ville hellre ville bo i ett litet samhälle med grannar, kompisar till barnen och förskola inom promenadavstånd. När vi hittade det här huset på Hemnet tänkte vi att vi aldrig någonsin skulle få det och det var knappt att vi tog oss iväg på visningen för att vi redan innan tänkte att det skulle vara kört. På visningen sänktes vårt hopp ytterligare när mäklaren berättade att det på första visningen varit över 40 sällskap där och tittat. Uppenbarligen var vårt drömhus kanske även drömhuset för en hel drös andra. Inte helt oväntat, tänkte vi, men när budgivningen drog igång var det bara vi och tre-fyra till som budade och i slutet stod det mellan oss och ett sällskap. Till sist gav de äntligen upp, vi vann och helgen innan jul gick flyttlasset.
 
Vi trivs jättebra och har nästan kommit iordning helt och hållet. Vi har dock kvar flyttstädning av det gamla huset och det måste vi sätta igång med snart, så att de nya ägarna kan få tillgång i slutet av den här månaden. Ja, för vi lyckades sälja vårt gamla hus också lyckligtvis. Det gick också bättre än väntat och att köpa ett hus och flytta därifrån 1,5 år senare visade sig vara en ganska bra affär. Inget jag rekommenderar dock, eftersom husförsäljning, husköp, flyttande och allt däremellan inte är något man gör på en handvändning. Nu tänker vi minsann inte flytta mer. Det har jag sagt förut, jag vet. Men nu ska jag minsann bo här. I vårt drömhus.
 
Efter en ganska okomplicerad graviditet utan inläggning och sjukskrivning, med enbart några extra tillväxtultraljud och flödeskontroller, föddes vår älskade son Alve den 25 januari, två dagar innan beräknat. Jag tänkte inte skriva någon utförlig förlossningsberättelse här, eftersom jag i efterhand raderade den från Veras födelse för att den kändes för personlig. Jag kan dock lite kort nämna att den här förlossningen kändes extremt mycket bättre än den förra, och då gav jag ändå den förra 9 av 10 poäng när barnmorskan frågade mig. Vid 23-tiden den 24 januari startade onda värkar och ungefär 7 timmar senare fick jag upp den finaste pojken i världen på bröstet. Tack vare att vi åkte in ganska direkt när allt drog igång hann jag den här gången med epidural, vilket nog måste vara guds gåva till födande kvinnor. Allt som allt tog alltså det här förloppet halva tiden jämfört med förra gången och tack vare bedövningen kändes det hela betydligt lättare att hantera den här gången. Inte panikkänslor av ohanterlig smärta i alls samma utsträckning under värkarbetet. Epidural, vilken grej. Jag kan inte hylla denna bedövning nog, känner jag.
 
Redan samma dag fick vi åka hem. På eftermiddagen åkte Peter hem och hämtade Vera som min mamma kommit och varit barnvakt till under tiden vi var på förlossningen. Vera följde med till BB och fick träffa lillebror för första gången. Mina två fina barn. De här första veckorna tillsammans har gått över förväntan. Peter är hemma i två veckor utöver de vanliga tio dagarna och vi vänjer oss vid att vara en familj på fyra. Vi har en stolt och väldigt snäll storasyster här hemma som pratar om "bäsen"  eller "Avle", går fram och hälsar, klappar försiktigt och pussar. Hon vill gärna hålla i honom och tycker om när vi håller i honom så att han ligger i hennes knä.
 
Idag är Vera 20 månader och sen några månader tillbaka har hon kommit igång ordentligt med talet och kan så många ord att jag omöjligen kan räkna ihop alla. Hon sätter ihop enkla meningar, kan göra sig förstådd och det är så roligt att prata med henne.
 
Det var nog allt för nu. Vi har köpt en ny dator idag, därav motivationen att skriva. Jag kanske till och med återkommer snart.
#1 - - Peter:

Vilken tur att vi fixade en ny dator så du fick en motovationsboost här :)

Svar: Tur att jag fick en så fin motovationsboost, ja. Riktigt motoverande.
Elin Adolfsson

#2 - - Mamma:

Tänk vad mycket som hänt sen förra gången du skrev. Nu har mormor två gullungar💕

#3 - - Sara:

Vad roligt med ett inlägg! :D Kan ju bara hålla med om epiduralen, även om min tog tre försök innan den satt ordentligt. :P

Svar: Ska göra mitt bästa för att hålla igång bloggandet den här gången... Vet inte hur det ska gå sen när jag är ensam hemma med två barn dock, men någon gång kanske jag knåpar ihop ett inlägg ;)
Elin Adolfsson