Det är söndag och helgen har varit allt annat än utvilande. Tandsprickningen kan få den allra mest inbitna nattugglan att trilla av pinn, lägga sig i en liten hög och be till tandgudarna om nåd.
 
I fredags hade vi besök av svärföräldrarna och vi bakade pizzor som vi dekorerade med ingredienser efter tycke och smak. Jag var ganska hungrig efter en i princip matlös dag, då jag bara ätit brödkanter från Skrotans mellismackor som lunch. Hela dagen hade dels gått åt till att försöka få i henne någon mat, eftersom hon inte är så matglad nu, och dels till att få henne att skrapa ihop lite sömn. En matlös dag är väl inte helt bra för någon, men särskilt inte för någon som borde gå upp ett par kilo efter amningsraset. Det var inte lätt att få i sig någon ordentlig pizzamiddag heller, eftersom jag och Peter fick turas om att stå böjda över spjälsängen eller bära och vagga i famnen. Vi var väl inte några vidare bra värdar, men så får det bli ibland. Visserligen fick jag ju i mig två småpizzor, vilket kanske hade räckt om jag hade ätit något tidigare på dagen, eller om jag hade varit någon annan, men jag är en väldigt hungrig människa. Åtminstone när det är pizza eller något annat gott som gäller. Däremot är jag väldigt ohungrig om det gäller pasta.
 
Igår tog jag igen den dåliga matdagen med både McDonalds till lunch (oh yes, nyttig som få) och lax med klyftpotatis till middag. Denna oregelbundenhet med maten i kombination med sömnbrist gjorde att jag senare på kvällen blev illamående. Det gav lyckligtvis med sig relativt snabbt efter lite sömn i soffan. Även inatt sov Skrotan väldigt oroligt och hon är extremt lättväckt och väldigt svårsövd. Framåt morgonen får hon oftast flytta över till vår säng och ligga bredvid mig för att kunna lägga till någon extra timme på sömnkontot. Då sover visserligen inte jag jättebra, men huvudsaken är att Skrotan får ihop lite sömn. Det är ju faktiskt i grunden hennes humör och mående som påverkar våra egna måenden och humör.
 
Jag hoppas, och tror, innerligt att det här beror på tandsprickningen och att det inte är någon mer bestående förändring i sömnvanorna.
#1 - - Peter:

Nej, hoppas verkligen att det är tänderna som spökar och att de tittar fram snart. Vore ju bra om hon kunde få den sömn hon behöver vår lilla skrot!

Svar: Säkerligen är det tänderna som spökar. Stackars lillskrot.
Elin Adolfsson

#2 - - Mamma:

Stackars lillsnutt😍

Svar: Ja, det är inte lätt att vara Skrotan nu minsann. Men snaaaart kommer väl de attans tänderna fram. Den här natten kanske var nåååågot lite bättre.
Elin Adolfsson