Idag är det torsdag och imorgon går flyttlasset till vårt nya bo. Vårt. Vi har ju visserligen i princip bott ihop sedan maj förra året, men det är ändå något speciellt med att äntligen ha ett ställe som är vårt gemensamma istället för att ha två lägenheter.
 
Först nu börjar jag se ljuset i den stressfyllda tunnel som flyttandet har fört med sig. Först nu börjar jag kunna verkligen se fram emot det här. Alltså så där så att jag VERKLIGEN ser fram emot det. Fram tills alldeles nyligen har jag mest sett fram emot att ha allting klart, uppackat och på sin plats i det nya. Framför allt har jag väl sett fram emot att slippa bo så här, med flyttlådor överallt och utan både soffa, soffbord och matgrupp. Först nu börjar jag se fram emot själva flyttandet. Att för första gången se lägenheten, att skruva ihop möbler, att ställa sakerna på rätt plats, att inreda.
 
Igår kväll höll vi på med diverse flyttplockande i min lägenhet och vips så var klockan redan 01:00. Därefter var det svårt att varva ner och sova, men när klockan ringde imorse var det ändå inte så mycket svårare än vanligt att kliva upp. Jag reagerade på att fåglarna kvittrade och en väldigt tidig vårkänsla fyllde mig. Mitt i all tröttdimma tänkte jag att "JAAAA. NU ÄR DET VÅÅÅR!". Tills jag kom ut och brutalt kvicknade till av kylan. Det hade kommit mer snö. Just fan, det är ju bara januari.
 
MEN. Jag ser ljuset i tunneln och fåglarna sjunger trots att det är kallt och jävligt.
Visa fler inlägg