Det blir aldrig mer som förr

Publicerat klockan 17:20:00 i: Dagbok
Freeeitaaaaag.
 
Det är en bra dag. Jag vaknade imorse och det var inte ens svårt. Det är något med den här tiden på året, som jag brukar tjata om. Har kört fast ordentligt i en Winnerbäck-period. Höst, rödvin och Lasse Winnerbäck. Det finns inte mycket som slår det. Visst har sommarkvällar sin charm med ljumma grillkvällar, iskalla öl och nattbad, men det är alltid någonting som stör. Antingen är det mygg, bländande och alltför stekande sol eller så är man lite nere över att vädret inte håller måttet på andra vis. Hösten har aldrig samma krav och det finns aldrig samma press över att "ta vara på den". Men egentligen är det precis vad man borde göra. Ta vara på den, alltså. Fina, fina hösten.
 
Det är nästan ingen som läser det jag skriver här. Det är väldigt få besök här nu för tiden. Inte så konstigt. Jag vill inte heller lova att jag ska börja leverera texter flera gånger i veckan. Det går inte lika lätt som förr och det finns inte samma tid.
 
Det är svårt att veta vad jag ska skriva när det finns så mycket som inte ska bli sagt. Det är så lätt att läsa av mig helt och hållet utifrån vad jag skriver här.
 
Och alldeles för många av mina meningar börjar på "det".
Tanken är att jag ska skriva här idag igen. 
 
Haha. 
 
Haha.
 
Började med rubriken eftersom jag lyssnade på den låten och tyckte att det passade. Tog en paus i skrivandet, så som jag alltid gör. Min första mening blev också mycket passande, men kanske inte helt det jag syftade på i rubriken.
 
Hur som helst, en av mina tankar var att jag ska skriva här, vilket jag nu gör.
 
Idag är det onsdag och dagarna rusar fram. Det är konstigt det där. Hur tiden kan gå så snabbt, samtidigt som vissa händelser känns så långt borta. När jag går ner för Memory Lane är det helt enkelt en väldigt lång, smal och snårig väg till vissa saker. Kanske beror det på snårigheten, att saker lagts framför. Vägar känns ju längre om det är knepigt att ta sig fram, antar jag. En gång i tiden skrev jag en låt om det fenomenet. Kanske inte direkt om vägar, men om det som en symbol för någonting annat.
 
Nu var ju inte det här tänkt att handla om vägar. Alls. Låten blev för övrigt aldrig färdig. Det var en för lång väg från start till färdig låttext med gitarrklink, så att säga.
 
Egentligen borde det här inlägget byta rubrik till något med vägar, men nu kan jag ju inte byta. Då makear ju inte början på min text någon sense alls, och då blir ni förvirrade och kanske spammar sönder mitt kommentarsfält. Det brukar ju hända.
 
Nu kanske ni börjar fundera på vad jag egentligen tänker på. Kaffe? Det är för lite kaffe i denna kropp.

Och det blod som jag trodde var stilla...

Publicerat klockan 17:36:00 i: Dagbok
Jag har haft semester och bloggen har blivit bortprioriterad. Det är väl bra så. Semestern var underbar och Japanvistelsen i två veckor var höjdpunkten. Min 25-årsdag firades i Näfstorp med familj, släkt och vänner. Vädret var bra och hela spektaklet väldigt lyckat.
 
Nu börjar sommaren lida mot sitt slut. Luften känns redan krispigare om morgnarna och i skuggan kan det bli ganska kyligt. Jag har alltid en speciell känsla i mig när det blir höst. Den där övergången mellan sommar och höst, vad fin den är. Jag går omkring med någon pirrig känsla i mig som inte går att definiera och inte heller koppla till någonting specifikt. Den där hösten, så den gör med mig.
 
Jag tycker att det är svårt, det här med att skriva när det var ett tag sedan sist. Det stapplar fram likt en konversation om vädret med någon sedan länge avlägsen bekant som en gång var en nära vän. Det är ju en speciell känsla över det också.
 
Många känslor för tillfället alltså. Då får bloggen rycka in som mentalt stöd i den tillfälliga sinnesförvirringen. Precis som Winnerbäck.
Visa fler inlägg