Nästan allvarlig hjärtinfarkt

Publicerat klockan 23:31:47 i: Dagbok
Ni vet, det jag skrev tidigare idag om att en fin människa var på tåget härifrån. Det var inte sant. Tydligen. Jag höll på att få allvarlig hjärtinfarkt när jag klev in i lägenheten och upptäckte att denna människa istället befann sig här. För att överraska mig har människan lurat i mig allt från sovstunder på tåg till matlagning och pokerkvällar.

Nu har mina nerver lugnat ner sig efter min nära-döden-upplevelse och jag är glad över att slippa sova själv inatt. Imorgonbitti ska han hem. På riktigt. Fina, fina människa.

Oförståeliga samtal i lysrörets sken

Publicerat klockan 22:03:45 i: Dagbok
Jag ska nu göra någonting jag aldrig gjort förut. Dokumentera allt som sägs under en kort period.

"Det är säkert rätt."
"Jag skriver det här med."
"Va? Va? Uppdatera fält, dumhuvud. Uppdatera hela!"
"Men varför?" (skakar häftigt på hela kroppen)
"Okej, bilaga 3..."
"Oj 7.."
"Tre prickar"
"Kul det här, mammas kompis har lagt upp en bild. Så skrev jag såhär btw snygg bild och hon frågade vad betyder btw! Haha"
"Men du vet, de gamla människorna vet ingenting."
"Fan vad mörkt det är ute nu."
"Detta är sista gången jag skriver i dom...sakerna." (slår handen i bordet)
"Tack så mycket. Tack så mycket."
"Vad gör du nu? Vad gör du nu? Nej, vad gör du nu Elin?"
"Hehe."
"Nej vad elak jag är nu. Hon sa bra att du översatte ordet också. Jag försöker lära mamma hippa ord. Hahahaha. Till min mammas jobbarkompis. Hon blev skitarg när jag kallade henne Jurassic Park. Hahaha. Kolla den! Haha. Hon kommer vara skitsur!"
"Oh god alltså. Prrrrbb."
"Varför? Datera hela jävla tabellen, dumhuvud!"

Nu orkar jag inte mer. Slutsatsen vi kan dra utav detta är att det pågår oförståeliga samtal innanför dessa väggar.

Släpper inte taget än

Publicerat klockan 21:44:33 i: Dagbok
Klockan är 21:40 och jag och mina kära kämpar Affe och Gretchen är fortfarande avskärmade från omvärlden innanför vårt kära grupprums väggar. Fönstren får inte öppnas. Väktaren har redan varit här och larmat. Dörren är larmad och får inte hållas öppen. Vi får inte vädra på något vis och här sitter vi alltså och osar pizza som vi åt tidigare. Det är mörkt utanför. Ljusskenet från lysrören i taket gör att vi börjar känna oss halvt förlamade i huvudet.

Snart har vi finslipat det sista på vår bebis, även kallad B-uppsatsen. Snart ska vi lämna in. Snart är det dags att släppa taget. Inte riktigt än. Det är omöjligt att få det så perfekt som vi vill ha det. Det finns alltid någonting som kan förbättras, ändras lite, pillas på. Snart måste vi dock låta uppsatsen vara färdig, klar, finito. Det känns som ett hål i min själ. Ny222b, jag kommer sakna timmarna med dig.
Visa fler inlägg